Loi- Hopplös vs. Underbar?

Jag skulle vilja gråta, jag skulle vilja vara ledsen, jag skulle vilja ha känslor. Men hur ska man kunna känna sorg för någon som varit död långt innan den gick bort på riktigt?

Sist någon nära gick bort var jag ledsen för att jag inte ägnat den personen så mycket tid och tankar, att jag aldrig ringde och sa att jag tyckte om personen, att jag uppskattade korten jag fick på namnsdagar och födelsedagar, var ledsen över att jag aldrig hälsade på osv. Då var det inte ens blodsband mellan oss. Men som nu, när någon jag tydligen är biologiskt släkt med gått bort, känner jag inte så. Tvärtom. Jag är ledsen för det HON aldrig gjorde för MIG. För att HON aldrig hälsade på, för att HON aldrig ringde, för att HON knappt mindes mitt namn eller ens vem jag var. För att hon aldrig fanns där för mig när jag var liten och tonåring, så som andra morföräldrar fanns där för sina barnbarn. Jag är ledsen för att jag aldrig lärde känna dig, ledsen för att det inte ens fanns något att lära känna. Kalla mig ytlig, men jag är dessutom ledsen och arg och besviken för att det enda du kunde gett mig för att kompensera det jag aldrig fick, det gav du till hemtjänstens dotter, som du inte ens kände. DET är jag ledsen för....

Jag är realist och vill ha allt vetenskapligt bevisat innan jag köper det, men på något sätt tror jag ändå på ett liv efter detta. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du föds till något bättre än det du blev i detta liv. Ägna nästa liv åt att göra någon lycklig.


من اليوم تال الأبديّ


En sak har jag lovat mig själv: Jag ska aldrig bli som dig.