Loi- Hopplös vs. Underbar?

Jag vet att det är fel att tjuvlyssna. Men jag kunde inte låta bli, det lät så vackert men samtidigt så sorgligt....



"Lustig värld vi lever i. Du känner parfymen i kudden o vad har jag?? Ett taxikvitto från dig till centralen".

I benefit from something which is not rightfully mine.

On the other hand, I don not believe there is a reasonable explanation about what "right" really means.

As long as it satisfies me....

Lilla Ego, fy skäms....

Jag har nu haft semester i 1,5 dag och börjar bli rastlös. Det regnar och är tråkigt ute. Bästa att göra är att krypa upp i soffan med min nya pojkvän José Gonzales och hans kompis Mr Earl Grey. Jag tror jag ska göra det.

Ingen annan som känner att de vill förgylla min dag?

Aj.

Det här kommer faktiskt göra ont insåg jag nu.
Det trodde jag inte.

Skit också.


=(

Vemodigt.
Jag har nog aldrig använt det ordet i något sammanhang förut,
men det kan nog vara läge att göra det nu.
Vemodigt är precis vad det är.

Men nu laddar vi för annat!

Jaha.

(Uppgivet).

Det gör så fruktansvärt ont att det är fan inte värt....



Kom närmare, men håll er på armlängds avstånd.
Trots att det är det jag vill minst av allt.
Men det blir nog bäst så....

Hon är borta och jag kan inte hitta henne.... Var är tjejen med  breda läderarmband och skumma, svarta smycken i drivor, med baggyjeans, svarta hoodtröjor och smutsiga Converse?

Det enda jag ser nu är en tjej med små söta linne-toppar, finstickade tröjor och nu senast en blå skjorta som kostade mer än hon någonsin tänkt tanken att lägga på ett plagg. Mor hennes höll på att sätta Ramlösan i halsen när hon såg prislappen. Hon har mindre smycken som inte ser ut som om hon rånat en krimsbutik och hon kan nu faktiskt välja mellan antingen stort halsband ELLER maffiga örhängen och hon behöver inte heller ha armband på båda armarna hela vägen upp till armbågarna. Hon har tom tagit av sig sitt lucky bracelet.... Det enda som fortfarande finns gemensamt är lipglosset.

Vet ni vad det värsta är? Hon gillar det. Oroande.

Vilken tur att människor får lov att ändra sig.

Längst inne i henne kommer det ändå alltid att sitta en liten smutsig skatepunkarbrud med tovor i håret och
skit under naglarna.

Okej, jag erkänner. Jag lipade. Trots att jag inte hade tänkt göra det. Till stor del var det nog för att själva begravningsakten var sorglig. Till lika stor del var det nog av egoistiska skäl. Till lite mindre del var jag nog ledsen för att hennes liv blev så tragiskt när det kunde blivit så bra. 

Varför fanns hon aldrig där för mig när jag var liten? Eller när jag blev stor? Jag hoppas att hon föds till något större nästa liv. För visst vore det väl trist att tro att det bara slutar här? Något mer måste det ju finnas.

Nu ska jag gå och göra något med mitt liv.
Jag ska börja med en sak som Jess sa till mig innan hon åkte till Österrike idag:

"Kan du inte bara vara tyst och släppa taget någon gång? Kan du inte sluta tänka och bara köra? Måste du leta fel på något som verkar normalt?!"

Aj. Jag gillar inte när folk skäller på mig. Men jag får väl försöka lyssna på dig då. Men du får plocka upp bitarna om det skiter sig! Älskar dig! ;)

Hur ska man kunna veta vad en människa tänker om den inte säger det till en?

Och hur ska man kunna veta om det den säger verkligen är sant?

När saker stämmer för bra är då man blir skeptisk.

Vilken TUR att de inte gillar sushi!!

Do it if you have to, men gör det snyggt åtminstone.

Idiot.

Jag skulle vilja gråta, jag skulle vilja vara ledsen, jag skulle vilja ha känslor. Men hur ska man kunna känna sorg för någon som varit död långt innan den gick bort på riktigt?

Sist någon nära gick bort var jag ledsen för att jag inte ägnat den personen så mycket tid och tankar, att jag aldrig ringde och sa att jag tyckte om personen, att jag uppskattade korten jag fick på namnsdagar och födelsedagar, var ledsen över att jag aldrig hälsade på osv. Då var det inte ens blodsband mellan oss. Men som nu, när någon jag tydligen är biologiskt släkt med gått bort, känner jag inte så. Tvärtom. Jag är ledsen för det HON aldrig gjorde för MIG. För att HON aldrig hälsade på, för att HON aldrig ringde, för att HON knappt mindes mitt namn eller ens vem jag var. För att hon aldrig fanns där för mig när jag var liten och tonåring, så som andra morföräldrar fanns där för sina barnbarn. Jag är ledsen för att jag aldrig lärde känna dig, ledsen för att det inte ens fanns något att lära känna. Kalla mig ytlig, men jag är dessutom ledsen och arg och besviken för att det enda du kunde gett mig för att kompensera det jag aldrig fick, det gav du till hemtjänstens dotter, som du inte ens kände. DET är jag ledsen för....

Jag är realist och vill ha allt vetenskapligt bevisat innan jag köper det, men på något sätt tror jag ändå på ett liv efter detta. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du föds till något bättre än det du blev i detta liv. Ägna nästa liv åt att göra någon lycklig.


من اليوم تال الأبديّ


En sak har jag lovat mig själv: Jag ska aldrig bli som dig.