Loi- Hopplös vs. Underbar?

Alla vet ju att jag är stor och tuff och fräck och såna grejer. Men det finns tillfällen då även de coolaste tappar lite credibility. I mitt fall händer det när det kommer en spruta i närheten av mig. Jag började halvt hyperventilera och skaka redan i väntrummet och när det blev min tur att gå in kunde jag knappt säga varken vad jag hette eller mitt personnummer, för rösten grötade sig i halsen och tårarna hotade välla fram i ögonvrårna. Jag kved fram att jag var halvt livrädd för nålar, varpå sköterskan frågade om jag hade en tendes att svimma. Öh.... Riktigt så illa är det väl inte? Men när jag väl satt ner, med en scarf framför ansiktet och sköterskan sätter nålen i armen på mig började jag störtgråta på riktigt. Inte för att det gjorde ont, utan snarare just för att det var en nål i min arm. Dessutom stressad över parkeringen som gick ut samtidigt som jag satt där med en tre meter lång nål i armen snyftade jag som en liten barnunge, och torkade mina mascararinniga kinder med fingertopparna, alltmedan hon sög ut allt blodet ur min kropp. Uttömd på blod och livsglädje släpade jag mig ut till bilen och åkte iväg till en arbetsdag som skulle visa sig bli den värsta någonsin. Tro fan det, med tanke på vilken värdelös start på dagen.

När jag väl slutat var det raka vägen hem, släcka ner hela lägenheten, Paul Potts på högsta volym, tände levande ljus och en shyst drogande rökelse och sedan somnade jag utmattad på rygg i yogaställning. Sedan var jag fit for fight för stockholmaren, pannkakskalas och "Cars" på dvd. Kan man få ett bättre avslut på en pissig dag? Nope, tror inte det. Var lätt bäst.